Min känsla för det som hände i Norge är starkare än något jag tidigare känt. Man har ju upplevt en hel del tråkigheter, 11 september, Estonia, Göteborgsbranden osv. Inget av dessa har berört mig på samma sätt. Detta förklaras väl enklast att för 10-12 år sedan kunde något av offren varit jag själv. Denna känslan växer sig starkare varje dag. Såg en dokumentär häromdagen och tårarna kom och då hör det till att jag gråter väldigt sällan, var nog sex år sedan sist. På farmors begravning. Detta skriver jag inte för att visa, tuffhet utan för att det är en bra måttstock för hur stark händelserna i Norge påverkat mig. Jag känner verkligen inget hat mot gärningsmannen, nä det är bara en otrolig sorg. Ska försöka lägga dessa händelserna bakom mig även om jag kommer bli påmind varje dag för långtid framöver. Hädelserna har även fungerat som en turbo på mitt engagemang och vilja att arbeta för större öppenhet.
Nu har jag bara tre veckor kvar av min föräldrarledighet sen börjar jag som ombudsman i Göteborg på SEKO-sjöfolk. Jag kan knappt bärga mig längtar grymt till att sätta igång. Tror jag får ta en valium första dagen för att tagga ner lite annars kommer mina chefer tänka vad jag tagit för något.
Mitt nästa inlägg kommer handla om varför inte individuell lönesättning funkar i lo kollektivet.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar